VM

VM circusen i Spanska Avilés är över för den här gången. Jag suttit en hel helg framför datorn och tittat på vad webbkamerorna kunde visa. Här är mina intryck.

VM arrangemanget sköttes av Företaget Top 30 och huvudledsättaren på ledfronten var Laurent Bodier, som bossade över ett team spanska ledsättare där Patxi Arocena tillsammans med 8 andra ledsättare hade det kreativa ansvaret. Ledsättarna hade lovat långa pumpande leder under hela tävlingen och det verkar som att de höll sitt löfte. Båda leder i herr och damfinalen var 25m långa.

Ledsättning inför en leadtävling är en komplicerad historia, lederna måste innehålla en progressiv svårighet som kan skilja de tävlande åt på ett jämnt sätt utan att pallplatserna överbefolkas. Både killarnas och tjejernas finalleder såg ut att vara byggda enligt samma princip, först 7-9 meter ganska oskyldig teknisk klättring som samtliga klättrare att nå up till svårigheterna.

Efter den inledande ”passagesträckan” slutade alla likheter mellan herr- och damlederna. I min åsikt var Herrarnas nästintill tråkig, inga långa förflyttningar där den minskande storleken på greppen fick bära ansvaret för den stegrande svårigheten. Kruxet bestod av en travers som kramade musten ur klättrarna innan de två sista och större greppen nåddes. En led som passade Ramonet som handsken i handen…

Damernas finalled var både publikfriande och en liten lektion i konsten att tvinga fram omjusteringar mellan prediktion (ledläsning) och praktik. Direkt efter ledens första tredjedel hade bossen, Arocena, lagt ett move som var svårtolkad vid ledläsning från marken. Det som till synes var bara ett långt traversmove åt vänster, tvingade samtliga tjejer att tänka om. Greppet var ett par decimeter ”för långt borta”, vilket tvingade tjejerna att efter många tveksamheter satsa på ett ”dyno”. Resten av leden var en fråga om att hitta rätt viloställen och tolka ytterligare två sekvenser på rätt vis. Vila och ledläsning var nog kvällens ledord för finalisterna. Trots ledsättarnas ansträngningar blev det trångt på toppen då Maja Widmar, Angela Eiter och Muriel Sarkany toppade leden. Det blev en superfinal mellan Eiter och Sarkany , på herrarnas tråkiga finalled, som gav Eiter guldet.

Vad gäller boulders var problemen rätt tråkiga med dominans av statiska move på ”europeisk vis”, många kluriga move på ”volumes” som krävde mycket kroppspänning. Det skulle vara intressant om de europeiska ledsättarna fick lite mer inspiration av ledsättare från USA där man fokuserar lite mer på fingerstyrka och publikfriande dynos.

Något som var relativt tråkigt är faktum att boulderväggarna saknade en mer tredimensionell profil och att de var bara 3.5m höga. Antalet plastgrepp per block är begransad till 12st av reglementet, men det går att göra väldigt roliga problem med relativt få grepp. Varierande former och höjd på väggarna hade nog gjort tävlingen mycket intressantare. I min åsikt blev finalerna en trist tillställning med dominans a stenhårda statiska move som fick det hela att likna en glanslös leadtävling utan rep.

Bouldertävlingen vanns av Anna Stöhr i tjejkategorin och av Dimitri Sarafdutinov i killkategorin.

Överlag tycker jag att ledsättarna och organisationen har mycket att fundera över. Klättring är en växande sport som blir allt populärare. Tyvärr har man inte lyckats fånga publikens intresse, något som kan bero på de oändligt långa tävlingarna och lebyggen som är föga publikfriande. Moverepertoaren hos elitklättrare tillåter mycket mer än ledbyggarna tvingar fram, det handlar inte om hårdare move, bara mer dynamicitet.

Dags för stiländring…

Fakta om VM bygget

Leadväggarna var 17m höga byggda av en blandning av plywood och strukturplattor. Det fanns även en stor form bestående ar Real rock strukturmaterial.Boulderstrukturen bestod av en rad släta plywooväggar av olika lutningsgrader som var 3.5m höga och sammanlagt var hela strukturen 36m bred. Speedväggarna var 15m höga och 7m breda enligt IFSCs föreskrifter.

Källor IFSC, Routesetter, Top30 och 8a.nu

Carlos Cabrera